Hon går sin egen väg.

Följer inte det gängse och på förhand förutbestämda utan lyssnar inåt och följer sitt hjärta. Sin egen inre vägvisare.

Stum av beundran och full av farhågor på en och samma gång.

Jag borde såklart känna tillförsikt och förvissning om att hon gör det som känns rätt för henne men i mitt huvud och i mina tankar hörs en ständig kakafoni av kritiska röster som överröstar varandra. 

Sprickfull av stolthet och kärlek och samtidigt ängslig och rådlös. Men hon visar vägen. Det är jag som lär och hon som vägleder.

Att inte alltid gå dit vägen leder utan istället gå där ingen väg finns och lämna spår. 

Det är stort. 

Det är modigt.

Den beundran jag känner inför den okuvliga viljestyrka som hon besitter, den är gränslös.

Att kasta sig ut i det okända med blicken fäst vid horisonten och med vetskapen om att det ordnar sig. Möter drömmar och möjligheter med en öppen famn. 

Hon lämnar fotspår. 

Längs vägen.

I livet.

Och i mitt hjärta.

Love life!

/Malin