Förnöjsamheten som infinner sig i mina andetag. 

Lugnet som så sakteliga sveper över mig. 

Stumt. 

Stilla. 

Självvald ensamhet.

Lyckan i att få finnas till.

Att våga ta plats. 

Att våga utebli. 

 Vara känslostark.

Insupa nuet och evigheten. 

Låta tystnaden få ta plats. 

Lyssna inåt.

Det ryker från kaffet i kaffekoppen och vårfåglarnas ackompanjemang utanför fönstret bildar den mest fantastiska melodi. 

Morgonsolens strålar har letat sig in och faller över bordet där jag sitter. De värmer såväl fysiskt som själsligt.

Äppelträdet som snart står i blom, pionernas knoppar som snart ska brista och den vårliga luften fylld av längtan, glädje och förväntan.

Som om tiden står still mitt i ett skeende. 

Tomheten som tidigare ekade i mitt hjärta har klingat ut. 

Modet att våga. Att våga vara sig själv, stå upp för den jag är och omfamna allt det fina som jag väljer att ge min uppmärksamhet.

Vi ska, likt äppelträdet och pionerna, blomma ut i all den storhet som vi är i besittning av. Omfamnade av alla de som uppfyller oss med kärlek.

Vidunderligt, vackert och välgörande.

Love life!

/Malin