Den melodiska knackningen på dörren gick inte att ta miste på. Jag visste. Och när jag öppnade dörren överräckte han den.

Buketten med liljekonvaljer.

De gåvor man får som till synes ter sig enkla och små, det är de gåvorna som hyser den största omtanken och ges med den mest ärliga och kärleksfulla intentionen. 

Som brukligt och av ohejdad vana har han plockat en bukett till varje mor. 

Två buketter till de mödrar som inte längre finns med oss. Buketter som pryder deras gravplatser och som vittnar om en kärlek som en gång har funnits och som än idag lever kvar i våra hjärtan och våra minnen.

En bukett till sina barns mor, sin älskade maka. 

Och så varsin bukett till mig och till sin svärdotter. 

Mödrar till hans älskade barnbarn.

Denna tid som berusar. 

Som får det att bubbla. 

En tid av lycksalig sprickfullhet.

Förväntan, längtan, dofter, smaker och allt som är på bristningsgränsen. Som ett oemotståndlig lyckorus att bara sig hän åt och få insupa allt det där som är nu. Vackert och sorglöst, om så bara för en stund. 

Bladen i träden med alla sina gröna skiftningar, den blommande häggbusken som myndigt stoltserar vid tomtgränsen, syrenernas väldoft och alla vårfåglarna med sitt välljudande kvitter.

De ännu lite kyliga mornarna som tarvar en värmande filt över axlarna. När stillheten infinner sig och ångan från morgonens första kopp kaffe som sakta stiger mot morgonhimlen. 

En ny årstid tar vid för oss att åtnjuta.

När våren så sakteliga gör sin sorti har sommaren redan omfamnat oss. 

Nästintill obemärkt.

Som om tiden står still mitt i ett rådande skeende.

Love life!

/Malin