Tiden har sin gång. 

Det går tvivelsutan mot tider när mörkret så sakteliga omfamnar oss allt mer. 

Just som många längtar efter det förestående ljuset på våren, just så längtar jag efter höstmörkret. 

Det dunkla, dova.

Hösten som många upplever som tung, sorgmodig och grå sveper oåterkalleligen in över oss och jag känner en lisa i hjärta och själ. 

Ett lugn. 

En sinnesro.

Löven som sakta faller mot marken, som förevisar att något nytt är på gång. 

Lugnet.

Stunderna av varande när vi kurar såväl skymning som gryning i det tysta, mörka. Förväntansfullt och stilla.

Att få uppleva hur en årstid gör sorti och hur en annan årstid föds.

Det finns något att glädjas över. I alla årstider och oavsett årstid. I det mörka såväl som i det ljusa. 

Mörkret kommer alltid att omfamna oss. 

Och ljuset kommer alltid att skingra mörkret. 

För visst lyser skenet från stearinljusets låga än starkare i mörkret liksom höstsolens strålar som med en höstlig omfamning tycks ge en mer omhuldande, själslig värme, och på stjärnhimlen under de allra mörkaste höstnätterna spelas ett fantastiskt skådespel upp där vi påminns om vår litenhet i det stora och hur det stora oftast finns just däri, i litenheten. 

I det lilla, enkla. 

Love life!

/Malin