Det går inte att värja sig. Och frågan är om jag vill värja mig. Jag låter mig bara hänföras och insuper allt. Lukterna, färgerna, ljuden, stunderna, samtalen, känslorna.

Ett självbeskådande.

Jag har firat båda mina döttrars födelsedagar och jag slås varje år av det fina i att få se dem växa upp och få följa dem på deras resa. Nu mer på avstånd men ändå alltid tätt intill. Ödmjuk över att få vara en del av deras livfullhet. 

Jag håller inte längre deras händer, men jag har alltid plats för en hand i min. Jag bär de inte längre i mina armar men min famn är alltid deras att krypa in i.

Somliga dagar känner jag mig stark och omfamnar modet för att våga tappa fotfästet, om så bara för en stund. Andra dagar stiger mitt självförakt som livnär min hjärtänglsan och min litenhet växer sig stor.  

Då omfamnas jag av mina vänner. Vänner som lyssnar utan att döma, som talar med hjärtat och som håller om mig när jag faller.

Förunderligheten i det alldagliga.

All den vänlighet och allt det goda som finns runt omkring oss men som är så lätt att förbise. 

Tacksamheten över en till synes trivial handling som ger sig uttryck i en darrhänt piktur, en handskriven lapp, där det går att urskilja den överväldigande uppskattning som avsändaren erfar. Avsändaren som märkt av ålderdom och värk ändå håller modet uppe och emotstår att underkasta sig sina krämpor. Sorgmodigt och hjärtslitande.

Livets tvära kast.

Glädjen över att få se och uppleva ännu en generation och att få vara en del av en ny liten individs liv. En helt ny början.

Ett dop där huvudpersonen med sin utomordentligt stiliga utstyrsel såklart blev tillställningens hjärtpunkt. 

”Följ ingen och lär av alla” 

Avslut och farväl. Många gemensamma minnen på en resa som har präglats av omtanke, osviklig stöttning och en stark tilltro till varandra i tider av svårmodighet såväl som i tider av bekymmerslöshet. För en kär arbetskamrat öppnades nya möjligheter och det är henne väl unt att få möta de nya utmaningar som väntar på hennes nya arbetsplats. En förlust för mig men samtidigt en vinst för hennes nya arbetskamrater. Och för henne själv.

Hon lämnar fotspår i hjärtat.

Att följa sitt hjärta. Följa sin dröm. Ouppnåelig måhända men värd att ge en chans. Långt utanför min komfortzon. Men nära hjärtat och viljan. Jag hade modet. Och nu är jag lite närmare den dröm jag har hyst sedan länge men som jag bestämt tystat ner. 

Tills nu.

Framtiden.

Jag ser fortfarande de pliriga ögonen och det härliga leendet som fanns där redan för sexton år sedan. Men jag har svårt att förlika mig med att det är samma unga, vackra tjej som stod framför oss när vi firade hennes student. Att få följa dessa ungdomar genom livet är en vidunderlig odyssé. Och det var också då, för sexton år sedan, som jag hade ynnesten att få lära känna hennes föräldrar. En vänskap som består bortom tidens beröring.

Det är så mycket som är nära förestående. Jag fortsätter att låta mig hänföras och jag när mina sinnen med allt det som är nu. Kurar gryning insvept i en filt, ackompanjerad av fågelkvitter, insupande sommarens alla dofter med en kopp rykande hett kaffe bredvid mig. Lycksalig över att få finnas till och ta del av allt det vackra.

Och jag ser med tillförsikt fram emot det som komma skall.

Love life!

/Malin