Så infernaliskt och surrealistiskt på en och samma gång. 

Ödets hånskratt ekar tills det slutligen klingar ut och eftertankens kranka blekhet sveper om mig.

Frammanar en storm av minnen. Ett känslomässigt inferno ackompanjerat till tonerna av en kakafonisk, sorgmodig melodi.

Denna gången undviker jag att bli mina egna tankars fånge. Famlar men vet att det är en del av det förgängliga i livet.

Med en skamfilad tro och en tvivlande förtröstan så är det hon som ingjuter modet i mig att ändå fortsätta tro och hoppas. Hon med ett hjärta som slår med en förunderligt obeveklig kraft och styrka.

I en, av tiden och av inobservans tärd och avmagrad kropp, iklädd den vita, karaktäristiska nattsärken med landstingets emblem på bröstet, där slangar med näring delar plats med dränage, där ligger hon och ler mot mig.

Min stjärna och ledsagare i livet. 

Mornar gryr och skymningar faller. 

Vi fortsätter att längta efter att få samlas igen. Vi har mycket att fira. Kanske allra mest kärleken.

Detta blir en händelse i livet som blir till ytterligare en knut på livets snöre. 

Så är livets gång i denna så vidunderliga värld.

”Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder”

/Astrid Lindgren

Love life!

/Malin